Workers Solidarity Movement

Vi lever i en värld där vi uppmuntras att vara passiva. Vi kan antingen acceptera sakernas tillstånd eller, i bästa fall, be någon annan att göra saker för oss. Den personen kan vara en politiker, en lokal makthavare eller kanske till och med ett heltidsanställt fackföreningsombud. "Experterna" tar hand om de viktiga sakerna så vi kan stanna hemma och känna oss beroende och maktlösa. Precis som att det finns chefer och arbetare finns det också ledare och ledda; och vi förutsätts att acceptera detta som något naturligt.Det är teorin. Men ibland kommer det till en punkt där många av oss bestämmer oss för att vi är trötta på att sitta bredvid, vid sidlinjen. Vi vill vara med och bestämma om saker som rör oss. Ett relativt nytt exempel var kampanjen som tvingade regeringen att avskaffa vattenavgiften. Till en början trodde de flesta på politikerna när de sa "rösta på oss så ska vi avskaffa dem". Men efter det att Fianna Fáil, Gael, Labour och DL allihop gjorde exakt det motsatta så fort de hade fått våra röster, började många se behovet av att börja ta saken i egna händer.

Lokal militant organisering
Detta var ett stort steg. Det fanns ingen ledare eller någon färdig stor organisation som kunde lösa problemen för oss. Det började med en handfull anarkister och andra socialister som skrev flygblad och satte upp dem på dörrarna i deras bostadsområden och som organiserade lokala möten. I vissa områden kom så många som 80 personer till de första mötet, i andra kom ingen. Men från små ekollon växer stora mäktiga ekar, och från några få personer med bra idéer växte icke-betalnings rörelsen till att involvera tiotusentals människor.

Så vi tvekar inte att säga lokal militant organisering är inte bara önskvärd utan också mycket möjlig. På en mindre dramatisk nivå sker det år ut och år in över hela landet. Vi hör inte alltid talas om det, det är inte direkt något som cheferna på medierna, som Tony O'Reilly, vill ha på första sidan.

Hur mycket har vi läst i Times, Examiner, Star, Newsletter eller Indo om fällningarna av högspänningsstolparna som finns nära skolor av föräldrar som är oroliga över effekterna av elektromagnetiska fält?

Det som sådana här kampanjer visar är att de flesta människor vill ha en möjlighet att vara med och bestämma i frågor som rör deras liv, och - när de "passande kanalerna" sviker dem - är villiga att gå samman med andra och kämpa för sitt eget bästa.

Samla motståndet
Ingen vill spendera resten av livet med att slåss i en massa enfrågekampanjer, och det är var revolutionär organisering kommer in. De problem vi möter beror på ett system som sätter de rikas frågor och deras profiter långt före de vanliga människornas frågor; och delar upp oss i ledare och ledda.

Kapitalism är ett stort, globalt system. Vi behöver organisera oss på stor skala också. Det är uppenbart att ju fler av oss som enas desto mer kan vi åstadkomma. Emellertid måste organisation vara något mer än en samling människor med liknande idéer som går samman. Vi behöver också en strategi, en väg att förena alla de olika progressiva grupper i en enad kamp för att bli av med det nuvarande systemet och ersätta det med socialism, med äkta demokrati, med kontroll över våra egna liv och vår framtid.

En lokal strid, oavsett hur bestämd eller vågad den är, kommer inte kunna omkullkasta systemet. Å andra sidan, ett nätverk av kampanjgrupper som stödjer och uppmuntrar varandra, kan sprida och växa till att klara av just det. Det är den anarkistiska organisationens roll att få de olika delarna av motståndet att arbeta tillsammans.

Men enbart detta är inte tillräckligt, inte heller är det tillräckligt att bara förklara det anarkistiska alternativet. Vi måste också bygga upp självförtroendet hos våra vänner, grannar och arbetskamrater att de har en möjlighet att börja kämpa för sig själva, att börja ta tillbaka kontrollen över sina liv.

Bekämpa passiviteten
Det innebär att kämpa mot de krafter och idéer som förstärker passivitet och beroende. Vi gör detta genom att få folk engagerade som deltagare istället för iakttagare i sina egna strider. Idag kan det betyda små men konkreta saker som att argumentera för flera lokala fackombud så att kunskapen sprids, regelbundna omröstningar om ombud så att vi inte börjar förlita oss på en "expert" och regelbundna möten för att berätta för våra ombud vad vi vill.

I lokala kampanjer gör vi inte saker för folk, vi gör det med dem. Delar på kunskaper och färdigheter. När vi vinner en seger ska alla som har deltagit i striden känna segern. De ska känna sig starka och fulla av självförtroende, kapabla till att möta en större motståndare nästa gång.

Utan den sortens självförtroende kan vi aldrig bryta ner barriären mellan ledare och ledda, kan vi förändra vilka det är som bestämmer över oss, men vi kommer inte kunna bli av med cheferna. De flesta av oss tar bara risker, ställer oss upp och kämpar, om vi vet att vi har en chans att lyckas. Denna sortens självförtroende växer inte på träd, den växer ur segrar. Inte utifrån att se andra vinna åt oss, utan av att veta att vi spelade en roll i segern.

Alan MacSimóin
Översättning: Pelle Sten

[Taget ur Workers Solidarity nr 54 (Publicerad juni 1998). Tidningen publiceras av den anarkistiska organisationen The Workers Solidarity Movement på Irland.]